Suomi   |English   |Svenska

Kafkas Josef K ställs inför rätta i Diyarbakir

Trots att det gått ett antal dagar sedan vi återvände från Diyarbakir, känns det fortfarande som om jag har en tyngd hängande över mina axlar. Hade resan till Diyarbakir varit en semesterresa hade jag säkert tyckt det varit intressant att få vandra runt i den urgamla och en gång kosmopolitiska staden och få återse gamla vänner och bekanta. Men avsikten med denna resa, precis som de två tidigare jag gjort inom loppet av ett år, var för att bevaka ännu en rättegång. Den här gången också gällde det författaren, juristen och hedersmedlemmen i svenska PEN; Muharrem Erbey och i sällskap hade jag författaren Maria Modig. Maria och jag besökte även Istanbul för ett par år sedan, men då var det för att bevaka en rättegång mot författaren Mehmet Guler och hans förläggare Ragip Zarakoglu.

Den tjugonde september klockan nio på morgonen landade vårt plan med en mjuk duns på Diyarbakirs flygplats. Trots att varken Maria eller jag sovit en blund under natten, kände jag ingen som helst trötthet. Morgonsolens strålar välkomnade oss när vi klev ur planet och det var härligt att känna dess värme efter en solfattig sommar i Sverige. I planet skymtade jag flera kända ansikten och jag samtalade även med några av personerna medan vi väntade på våra väskor. Det var advokat Eren Keskin, som med sin ovanliga klädsel och sina smycken drog uppmärksamheten till sig och det var före detta EU-parlamentarikern  Feleknas Uca. Jag känner Feleknas sedan länge och vi påminde varandra om att det nu är tjugo år sedan den kurdiske författaren och journalisten Musa Anter mördades i Diyarbakir. Jag visste att hans grav var belägen vid gården där han bodde, i byn Stilîlê i Mardinprovinsen. Men jag fick nu veta att det även fanns ett minnesmärke vid platsen där han blev mördad.

I början av nittiotalet, mellan åren 1990 och 1994 dödades flera tusen kurder urskiljningslöst av den så kallade ”djupa” staten. Unga som gamla; byråkrater, affärsmän, politiker, journalister och författare dödades hänsynslös på gator och torg. Jag kände personligen ett tiotal av dem som föll offer för dessa mördare. Min lillebror Brûsk var en av dem och min svåger Mehmet Sincar, som var parlamentariker, en annan. Och så förstås Musa Anter som jag känt i drygt tre decennier. Han var sjuttiofem år dagen då han kallblodigt mördades i Diyarbakir. Staden vi anlänt till, för att bevaka ännu en rättegång mot ännu en författare. Denna gång en författare som suttit fängslad i tre år, mer eller mindre, utan rättegång.

Efter att ha plockat upp våra väskor från bandet, mötte vi vår guide Bahar bärande på en skylt med våra namn på. Efter att ha placerat väskorna i bagageluckan och åkt iväg, vände jag mig till guiden och frågade om vi kunde köra en omväg. Jag ville åka till det minnesmärke man skapat för Musa Anter. Det var den plats han skulle hedras på, på årsdagen tjugo år efter sin död. När jag tog fram min Ipad för att visa Maria en bild, tagen på mig och den mördade författaren i samband med en intervju 1989, kände jag mig både rörd och stolt. Bilden var tagen i hans hemstad, Nusaybin, som bara ligger ett stenkast från den syriska gränsen. ”Vilken stilig man” sa Maria och suckade. Jag blev ännu mer rörd och kämpade för att hindra tårarna från att rinna.

Chauffören körde oss inte till hotellet, utan till Seyrantepe, där Musa Anter för tjugo år sedan föll offer för några blindskott. Klockan hann bli runt tio på morgonen, innan vi anlände till platsen. När vi steg ur bilen mötte vi Musa Anters son Dicle, som efter många års vistelse i Sverige återvänt till staden Batman. Vi började tala svenska med varandra. Därefter kom Dicles barn, en ung man och en ung kvinna bosatta i Sverige, men på tillfälligt besök hos sin far. Tillsammans med sin far hade de kommit till platsen för att hedra sin mördade farfar. Maria inledde ett samtal på svenska med de två ungdomarna, medan jag pratade med några av dem jag känt sedan tidigare. Människor strömmade till och inom kort hade ett hundratal människor samlats. Det var beundrare, anhöriga, journalister, politiker, parlamentariker och inte minst Diyarbakirs borgmästare Osman Baydemir. Gulten Kisanak, BDPs parlamentariker, höll ett politiskt laddat tal vid Musa Anters monument och folkmassan begav sig mot platsen där han blivit nedskjuten. Folk trängdes för att komma långt fram i ledet och poeten Hicri Izgören grep tag i min arm, för att jag tillsammans med Maria skulle ta plats i främre raden. Men vi gick i stället sida vid sida med den mördade armeniske debattören Hrant Dinks fru, Rakel Ding. Vi pratade om Turkiets nuvarande situation och om dess framtid och våra tankar gick till de tusentals människor som mördats här och i andra kurdiska städer. Vi pratade om Musa Anter som alltid var mannen som valde att distansera sig från våld och i stället predikade fred och dialog. Framför och bakom oss gick människor med inramade fotografier i sina händer. Det var anhöriga till dem som mördades samma år som Musa Anter. På fotografierna syntes bilder av unga och medelålders män, flera av dem journalister.

Tåget av människor gick längs den trånga, krokiga gata, som Musa Anter för tjugo år sedan hade lurats in i av ”vänliga”, kurdisktalande angivare. Där i slutet av den trånga gränden blev han skjuten med flera skott. Vi lade ner några rosor vid mordplatsen och efter bara en kort stund hade där bildats ett berg av sammetsröda rosor.

Jag stod framför pyramiden av rosor, knäppte mina händer, böjde mitt huvud och blundade några sekunder. För min inre blick såg jag Musa Anter stiga likt en ande upp ur rosorna för att färdas inlindad i ett moln upp till himlen. Det var säkert bara inbillning, men jag får alltid samma känsla när jag besöker mina nära och käras gravar i hemlandet.

Folkmassan tunnades ut och människor blandade sig med stadens övriga befolkning. Maria och jag skyndade oss till hotellet för att ta en snabbdusch, för att vara säkra på att hinna med vårt fullspäckade program. För att bilda oss en uppfattning om det som pågick besökte vi Sur kommunen, Människorättsorganisationens ordförande Raci Bilici, som efterträder Muharrem Erbey och BDP partiets ordförande i Diyarbakir Zübeyda Zümrüt. De tecknade alla en svart bild av situationen och utryckte sin oro över det ökade förtrycket mot deras organisationer och dess medlemmar.

Dagen efter, runt klockan nio på förmiddagen, begav vi oss till domstolen för att bevaka rättegången riktad mot vår hedersmedlem Muharrem Erbey. Vi kände en viss osäkerhet över om  vi skulle bli insläppta som den utländska delegation vi var, men det gick. Av erfarenhet har jag lärt mig att varken se poliser eller okända hundar i ögonen, för att slippa bli attackerad. Jag viskade därför till Maria att undvika polisens blickar när vi närmade oss porten till domstolen. Vi gick i stället med raka ryggar och säkra steg, med blicken riktad rakt fram. Men trots det blev vi stoppade. Den här gången bara för id-kontroll och visitering. Efter ytterligare en rutinmässig poliskontroll gick vi in i rättssalen och slog oss ner på första raden på besökssidan. Inne i salen stod ett åttiotal fångar omringade av polis och militär. Rättegången hade ännu inte börjat och alla anklagade, såväl män som kvinnor, inklusive deras vakter, stod mitt i den enorma salen. Fångarna sökte kontakt med åskådarna i salen och försökte genom teckenspråk, rop och grimaser kommunicera med sina anhöriga; sina fruar, män, barn eller de delegationer som bevakade deras fall. Jag och Maria vinkade till Muharrem Erbey, som uttryckte sin djupa tacksamhet för PEN-s närvaro. Han räknade upp några av dem från svenska PEN han brevväxlar med och bad mig hälsa dem alla så hjärtligt. Han meddelade oss också att han skriver för fullt och hade kommit till sin trehundrade sida på den nya romanen. Firat Anli som stod bredvid Muharrem vinkade också. Han var tidigare borgmästare i Diyarbakir och har varit på besök hos oss i Stockholm. Precis som Erbey är han också jurist till yrket. Under förmiddagen höll vi sällskap med Muharrems fru, hon är lärare och undervisar på eftermiddagarna och på eftermiddagen satt vi bredvid Firat Anlis fru som är läkare och som just avslutat sitt förmiddagspass.

Jag frågade Firat Anlis fru om hon trodde att fångarna skulle bli frisläppta denna gång, men hon bara skakade på huvudet och såg pessimistiskt ut. De anhöriga verkar ha tappat förtroendet för rättsväsendet!

Rättegången fortsatte i flera timmar utan att det egentligen hände något och till slut började också vi tappa hoppet. Situationen upprepas år efter år, rättegång efter rättegång. De åtalade vill kunna argumentera och försvara sig på sitt modersmål, men domaren tillåter det inte. Trots att det finns kurdisktalande tv-kanaler i Turkiet, kurdiska förlag i Diyarbakir, flera kurdiska fakultet vid universiteten och det i år har blivit lagligt att välja kurdiska som tillvalsspråk i skolan så är det fortfarande förbjudet att försvara sig på kurdiska i turkiska domstolar.

Rättegången liknade mest en teaterföreställning där en ensam man höll monolog inför publiken. Det var domaren som läste upp anklagelserna mot fångarna. Då det var de anklagades tur att försvara sig, gjorde de det på sitt hemspråk, dvs kurdiska. Resultatet blev att vakterna helt resolut stängde av deras mikrofoner och det enda som hördes var domarens röst när han läste ur sina papper. Denna brist på respekt väckte flera av försvarsadvokaternas ilska och flera av dem höll politiskt laddade tal i syfte att försvara sina klienter. Domaren sjönk ihop då han hörde de uppretade talen och blev allt mindre i sin tronliknande fåtölj.

Vid dagens slut avslutades den meningslösa rättegången och fångarna fördes tillbaka till fängelset i pansarvagnar. Meningen är att rättegången ska tas upp igen den första oktober och pågå i ca tjugo dagar.

När vi insåg att vi inte skulle få tillstånd att besöka Muharrem i fängelset, lämnade vi över en signerad diktsamling av vår Nobelpristagare Tomas Tranströmer och ett vykort från Elisabeth Olin till Muharrem Erbeys advokat. Dagen innan resan till Diyarbakir hade Elisabeth Olin och jag besökt Tomas Tranströmer och hans fru Monica; två underbara människor. Tomas Tranströmer signerade en diktsamling till Muharrem Erbey och skickade sitt stöd och sina hälsningar till honom.

Senare på kvällen begav vi oss från domstolslokalerna till hotellet.  Vi behövde vila efter en lång, frustrerade och resultatlös rättegång. Men, så fort vi hunnit fram till hotellet ringde Muharrems fru Burcin och föreslog att vi skulle träffa henne och hennes barn över en måltid. Vi tackade ja till förslaget och hon och hennes söner hämtade upp oss vid hotellet. Vi körde till restaurangen Erdebil Köşkü som ligger en bit utanför stan, beläget vid den bibliska floden Tigris. Det är en stor restaurang med uteservering där band spelar levande musik. Denna gång sjöng de på kurdiska; det språk som varit förbjudet att tala vid rättegången. Med hjälp av servitören satte vi oss vid ett bord som hade utsikt över floden. Maria underhöll barnen genom att visa bilder på sina barnbarn tagna med mobilen. Hon visade också bilder på en katt som hade två olika färger på ögonen; ett brunt och ett blått. Barnen log glatt åt några av bilderna. De verkade helt avspända och ville att Maria skulle visa fler.

Dessa två pojkar har tvingats leva åtskilda från sin pappa de senaste tre åren. Trots att de befinner sig i samma stad så kan de inte träffas. Deras pappa hålls häktad och inlåst, utan möjlighet att få försvara sig på det språk han talar. Rober var bara tre år den dagen då poliserna rusade in i deras hus i gryningen och slet med sig deras pappa. Hans äldre bror Robin var sju år då. De hoppas ständigt att han ska bli befriad från fängelset och den här gången trodde de att vårt besök skulle bidra till hans frigivning. “Visst är det så att ni ska släppa pappa fri” vädjade sexårige Rober. “Ja, Rober, din pappa kommer hem så småningom” svarade jag för att trösta honom. Men varken jag, Maria, hans mamma eller de advokater som jag pratat med, vet när och om de hundratals fångarna, inklusive hans far, kommer att släppas fria. Det som pågår är ett politiskt spel på hög nivå och det är bara skaparna till spelet som vet vad som egentligen pågår.

Efter den sena middagen somnade bägge pojkarna på sina stolar, därför bad vi om notan och åkte vi hem till hotellet.

Följande dag hade vi planerat att hålla en presskonferens i journalistförbundets lokaler och att faxa ett brev till Turkiets justitieminister Sadullah Ergin. Maria skrev snabbt och skickligt ihop ett brev till ministern samt ett pressmeddelande på engelska. Till presskonferensen kom mer än ett dussintal journalister från såväl lokal- som rikstäckande press. Maria läste upp delar av brevet avsett för justitieministern och jag höll konferensen på kurdiska. Bahar Yildirim översatte till turkiska. Jag talar självklart turkiska också, men valde medvetet att tala kurdiska vid detta tillfälle. I mitt anförande begränsade jag mig att tala om yttrande- och tryckfrihet och hänvisade till PEN-s stadgar.

Nyheten låg ute på Internet redan samma kväll! Där citerade man mig: “För trettiotvå år sedan flydde jag landet för att jag inte fick tala kurdiska. Det känns bedrövligt sorgligt att komma tillbaka efter alla dessa  år och inse att situationen inte har förändrats ett dugg.” Jag skämdes verkligen över situationen, att förbjuda ett språk som talas av över tjugo millioner människor bara i Turkiet är så nedvärderande och kränkande.

På lördagen åt vi middag med ett ungt läkarpar och på söndagen skulle Maria besöka den svensk-kurdiske författaren Mehmed Uzuns grav, men jag åkte till Mardinprovinsen för att besöka Musa Anters grav. Hans hem hade förvandlats till ett museum. Det är inte så vanligt i Turkiet att man gör om ett författarhem till museum, men i och med att Musa Anters hela familj levt i Sverige, kan de ha tagit denna ide härifrån. När jag gick in i Musa Anters hus fick jag nästan samma känsla som då jag för trettiofyra år sedan besökte hans hus tillsammans med två vänner – det var medan vi fortfarande var unga och trodde att vi kunde förändra världen.

Runt klockan åtta på kvällen när vi återvände med min vän läkaren Azads bil från Mardinprovincen till Diyarbakir, körde Azad väldigt försiktig för att inte hamna mitt i en strid mellan PKK gerillan och turkiska soldater. De politiska spänningarna mellan Turkiet och Syrien var också hårt ansträngda och gjorde situationen ytterligare spänd. Vi befann alltså oss mitt i riskzonen, i Mesopotamien, civilisationens vagga, där profeterna en gång vandrade och predikade; där konflikterna aldrig tar slut och kriget är oändligt.

Vi lämnade landet på måndagen och flög hem med massor av tankar och frågor i huvudet.

Nu, när jag vandrar bland flammande höstlöv, vandrar jag även i tankarna.  Först tänker jag på rättegången som påminner mig om Kafkas Josef K, sedan hittar jag hem till den roman som jag tog paus ifrån på grund av resan till Diyarbakir. Där möter jag mina karaktärer och börjar plötsligt tala högt med dem. Jag avskiljer mig från den verkliga, grymma världen och beger mig in i litteraturens fantasivärld. Det är egentligen där jag känner mig hemma och får ro i tillvaron.

Firat Ceweri, 14 oktober 2012

Firat Ceweri (s. 1959) on kurditaustainen kirjailija, joka on asunut Ruotsissa vuodesta 1980. Hän on kirjoittanut useita huomioituja romaaneja kurdiksi, ja kirjoittaa lisäksi esseitä ja artikkeleita sekä ruotsiksi että turkiksi.

Ceweri on ollut Ruotsin PENin hallituksen jäsen sekä maanpakolaiskomitean puheenjohtaja. Nykyään hän on aktiivinen Vangittujen kirjailijoiden komiteassa.