I Finland firas självständighetsdagen på olika sätt. Man behöver inte sura över att det inte kom någon inbjudan till slottet, det finns andra fina hus att gå till. Nyast och finast är Ode, Helsingfors centrumbibliotek. Namnet är stenstilt men lite uppskruvat högstämt. Ändå händer det att det känns rätt. Det kändes rätt på självständighetsdagen, dagen efter invigningen.
Jag stod i översta våningen, på södra kortsidan av det man i huset kallar Bokhimlen. Där blickar man ut över hundratusen böcker, så långt ögat når, och i Ode når ögat långt. Decembermörkret föll in, anföll genom glasväggarna, men fick sträcka vapen inför alla dessa bokhyllor, upplysta av ett inre ljus. Det slog mig att detta ju är en välkänd syn. Just på självständighetsdagen kan samma syn ses runt om i Finland, på begravningsplatser, bland hjältegravar och andra gravar, då landet badar i mörker och marken badar i stearinljus.
Just då kändes namnet Ode inte alltför pampigt. Eller snarare: det levde upp till sin aura. Auran är lite sakral. I detta alldeles magnifika tempels högsta sfärer, de bokhimmelska, hyllas ordet. Bra så. För det är ju så att Finland har nått mogna år dels genom att luta sig över boken, dels genom att luta sig mot skogen som boken är gjord av. Att man då hyllar boken på allmän paradplats är bara rätt och riktigt. Till råga på allt är bokens hus mycket påtagligt krönt av ett ingångsvalv av trä.
Varje stor monoteism i världen har en Bok den tror på. Finland må ha tappat tron på det hinsides men det hindrar oss inte att tro på boken. Vi är så starka i tron att det dominerar huvudstadens hela Medborgartorg. Det görs i en tid då boken blir ansatt från alla håll av långt mer förtrollande ting än präntat papper.
Strängt taget är huvudstadens ode till boken mycket fyndigt uttänkt, låt vara att innehållet är fyndigare tänkt än namnet. Ett ode är en versform av antik eller antikefterbildande art, ett litterärt och retoriskt grepp. Högstämt och ganska långt bör det vara, gärna med ett eldande tilltal. Centrumbibliotekets arkitektur tar också den ett retoriskt grepp om en, välkomnar och famnar. Ordet ode för tanken till skön litteratur men kunde också föra den till fröjd och glädje, som hos Schiller och numera hos EU.
I Ode hittas finlitteratur men dessutom hela klabbet. På gatunivån finns lånedisk, biograf, kafé och andra lockvaror. Staden har placerat sin infopunkt där, och en lekpark, stadens sextiosjätte. I mellanvåningen finns symaskiner, printrar av alla de slag, mysnischer, studiebås, arbetsbord, läsesalar, mötesrum, studior, kort sagt en cityverkstad. Vindeltrappan mellan våningarna annonserar, med finskans – bara finskans! – välkomnande allativ i tallös upprepning, att huset är till för alla och envar, kaikille.
Vidöppenheten kan bli husets stora utmaning. Det är en utmaning man vill ta sig an, driven av folkbibliotekens långa historia som asyl för medellösa. Det ska finnas rum i härbärget också för alla dem som här i första hand hittar värmestuga, skyddsrum, sovplats, tak över huvudet. I dag har aspekten asyl fått en konkret, alldeles bokstavlig och vital innebörd. För många nya i landet är biblioteket ett lokalt kosmos, ett man ges tillgång till.
Institutionen bibliotek började som boksamling men i ett allt mer marknadsstyrt och marknadsyrt samhälle har det här gratis tillgängliga bokbeståndet blivit en kärna kring vilken en växande frizon utvecklas, ett socialt laboratorium. Biblioteket är genom sin historia skyddat mot krav på att pengar ska rulla över disk. Det kunde kallas en immateriell K-märkning. På så sätt har det sugit åt sig, eller påtagit sig, eller påförts, funktioner som inga andra instanser har sörjt för.
I Ode kan man låna en bok men man kan också sy en blus, brodera, läsa mejl, höra på en saga, ta en kaffe, printa ut, hålla möte, stämma träff, koppla av, rentav läsa en bok. Ode är allaktivitetshus och vardagsrum. Budgetärt finns biblioteket inom kulturen, men med sin öppenhet vetter det mot många andra sektorer på ett sätt som vore främmande för de mer entydigt kultiverade grannbyggnaderna vid Tölöviken, som musikhus och opera. Det verkar också inom det sociala, helt klart. Och det är ett fäste för fritiden. Och det gör en framsynt insats inom vårdsektorn: preventivt.
Frederick Wiseman gjorde 2017 en film om New York Public Library, Ex Libris, en drygt tre timmar lång dokumentär. Wisemans hela stora dokumentära produktion presenterar, avtäcker, demaskerar samhälleliga institutioner, och vad de gör i och åt samhället. Ex Libris är en hyllning till folkbiblioteket och dess roll mitt i samhället. Om man med skapande fantasi översätter filmens entusiasm till våra lokale forhold hör man den peka på mycket av det Helsingfors stad vill medverka till med Ode: ett demokratiskt samhälle.
Vissa saker går inte att transponera från USA till Finland. När byggnader och rum i N Y P L har personnamn, och det har de så gott som alla, så är det i kraft av donationer dessa personer gjort. Huvudbyggnaden heter numera Stephen A. Schwarzman Building. Jag satt en gång och forskade i bibliotekets teaterarkiv vid Lincoln Center och kunde då känna mig som om jag stövlat in i den lokala penningaristokratins privata gemak. Om däremot ett rum i Ode heter Maijasalen är det en tidigare bibliotekschef som hedras. I Finland är biblioteksväsendet en skattebetalandets höga visa, inte en hyllning till donator.
Men visst fick man också hos oss länge gå med håven. Medel för folkbibliotek har skramlats ihop ur alla källor som fåtts att flyta till. Idén om bibliotek för folket är en frihetstanke, en önskan om kostnadsfri läsning för den fritid då också den mindre bemedlade människan är fri att läsa. Sven Hirn, det finländska lånebibliotekets grand old man och dess historiograf, har skrivit om ”det lilla styvbarnet (fadern okänd) i sammanhanget, folkbiblioteket”.
Styvbarnet är en avlöpare, utlöpare, av de stolta nationella eller imperiala eller kuriala eller på annat sätt ståtliga boksamlingar som utgör i boksamlandets begynnelse. Och styvbarnet är senkommet, i Helsingfors drygt halvtannat sekel gammalt.
Men kan väl också säga att styvbarnet har fått en mycket mer liberal, för att inte säga släpphänt uppfostran än dess anstolta ursprung. De anstolta har haft portvakter, inte inkastare – de må sedan ha legat i Alexandria eller under kupolen i British Museum eller på rue Richelieu i Paris, eller inlåst i kloster som hos Jorge de Burgos i Umberto Ecos Rosens namn. De kan sägas ha värnat mer om böckerna än om böckernas brukare. Typiskt handlar det om depåbibliotek, pliktexemplarssamlingar av nationens tryck, där landets minne lagras och utlåning inte sker. Där får inga luckor uppstå. Sammantagna utgör de här samlingarna mänsklighetens minne.
Just så kallade Alain Resnais en film han gjorde 1956 om franska nationalbiblioteket. Toute la mémoire du monde heter den. I drygt tjugo minuters tid undersöker kameran husets vinklar och vrår. Den gör det med en utomståendes, ja en utomjordings nyfikenhet på denna konstiga inrättning, porträtterad som ett fängelse för böcker. Längst följer den en enskild boks väg från dess entré i huset till dess utsedda plats på hyllan, bland miljoner andra. Kameran följer boken som en fånge eskorteras till sin cell.
Boken heter Mars och bär en prägel av vad man kallat kallad kiosklitteratur. Depåbibliotek är demokratiska i den meningen att deras böcker är likvärdiga. Inga luckor får uppstå i minnet. Annars är olikheten mellan dem och folkbibliotek lika gapande som skillnaden mellan Wisemans Ex Libris och Resnais Toute la mémoire du monde. Resnais film skildrar en värld av nogsamt reglerad ordning, Wisemans fokuserar på friheten.
För att få syn på att de två har en alldeles gemensam angelägenhet får man lov att inta en smula distans. Varför inte pröva just utomjordingens, marsianens perspektiv. Poeten Craig Raine skrev 1979 en dikt, ”A Martian Sends a Postcard Home”. Där beskrivs jordiska konstigheter som marsianen har fått se på Tellus, bland annat böcker. Böcker, skriver han, är mekaniska fåglar med många vingar: ”they cause the eyes to melt / or the body to shriek without pain. // I have never seen one fly, but / sometimes they perch on the hand.”
Böcker erbjuder upplevelser man själv inte haft, också omtumlande sådana. Detta verkar vår marsian ana. Kanske borde han låna hem en. Med våra folkbiblioteks liberala låneregler ska det väl gå för sig. Goda uppfinningar bör spridas, varför inte till Mars.
Litteraturprofessor (Åbo Akademi) 1986-2008. Fick som ordförande följa Lahtis internationella författarmöte genom den fallna Berlinmuren vid nittiotalets början. Tidvis kritiker och översättare. Tillbringat månader på British Library under samma kupol som Karl Marx; märkt för livet. Passionerad bibliotekskund.
