Marianne Bargum: Om krig och språk – Menneisyyden kaipuuta

Jag började skolan på Tervakoski, i den finska folkskolan eftersom det inte fanns någon svensk skola på den orten. Sedan fortsatte jag i Tervakosken yhteiskoulu tills jag skickades till internat i Grankulla för att fortsätta min skola på mitt modersmål.

Minnet har konstiga processer; man minns i fragment, och undrar varför just den bilden stiger fram ur det förflutnas dunkel. En lärargestalt som jag inte kan glömma var religionsläraren och prästen Otso Kianto, son till den stora Ilmari. Han berättade om sina blodiga krigserfarenheter på timmarna, och på måndag frågade han strängt av sina elever vem som hade varit i kyrkan.

Tätä kouluympäristön ankeutta, jossa vallitsi miltei sotilaallinen kuri Olli Jalonen kuvaa hienosti uusimmassa romaanissaan ”Poikakirja”. Vielä 1960-luvulla joidenkin opettajien sotakokemukset olivat niin väkeviä, että ne piti siirtää tuleville sukupolville ankaran kasvatuksen muodossa. Kirjan päähenkilön pelastaa kodin liberaali ilmapiiri.

Itse olen vanhemmilleni ikuisesti kiitollinen siitä, että he antoivat minulle mahdollisuuden oppia suomen kieli alusta lähtien, ilman ruotsinkielisten koulujen päähänpänttäystä, jossa yhdeksän pisteen virheestä sakotettiin ankarasti. Lapsuus kahden kielen kanssa herätti myös kiinnostuksen muiden kielten oppimiseen, ja muihin maihin ja kulttuureihin.

Tällä hetkellä minun sukupolveni vasemmistolaiset kulttuurityöntekijät (Kaisa Korhonen, Kaj Chydenius, Anssi Sinnemäki…) muistelevat menneitä, kuka anteeksi pyytäen, kuka omaa nuoruuttaan suvaitsevasti katsellen. Miksi minä olin niin ankara omalle isälleni, enkä arvostanut hänen uhrauksiaan sodassa, vaan olin jatkuvassa oppositiossa?

I stället för att intressera mig för mitt eget lands förflutna, började jag aktivt medverka i internationella rörelser som Tricont och Afrikakommittén. Jag fungerade som tolk för afrikanska befrielserörelser som besökte Finland, och skrev min pro graduavhandling om afrikansk litteratur. I stället för att be om ursäkt för min ofta enögda inställning till politiken, minns jag de här tiderna med stolthet, demonstrationerna mot kriget i Vietnam, mot shahen i Persien. I dagens Finland med växande inskränkta strömningar och främlingsfientlighet är det värt att komma ihåg 1960-talets optimism och övertygelse om att Finland är en del av världen, och att vi har ett ansvar för att världen skall bli en bättre plats att leva i.


Marianne Bargum on eläkkeellä oleva kustantaja ja PENin johtokunnan uusi jäsen.

Johanna Sillanpää