Marianne Bargum: På kongress i kontrasternas Kirgizistan

På kongress i kontrasternas Kirgizistan

Marianne Bargum

Foto: Leena Parkkinen

Foto: Leena Parkkinen

PEN International höll sin åttionde kongress i Bisjkek, huvudstad i det centralasiatiska landet Kirgizistan. I sitt öppningsanförande sade organisationens ordförande John Ralston Saul, att Bisjkek var den enda centralasiatiska staden där man kunde ha en dylik kongress.

”Två revolutioner under det senaste decenniet har lett till att landet har en demokratisk regering, som tillåter inhemska och internationella organisationers verksamhet i landet.” Samtidigt uttryckte han sin oro över att uzbekerna fortfarande diskrimineras; han nämnde den uzbekiska journalisten Azimjon Askarov, som torterats i fängelse. Han anklagades felaktigt för delaktighet i mordet på en kirgisisk polis under de etniska oroligheterna i juni 2010. Flera demonstranter sköts då ihjäl på torget Manas i centrum av Bisjkek. För att visa sitt oberoende av statsmakten tog PEN International inte emot stöd från regeringen, utan kongressen arrangerades med hjälp av sponsorer (en berömd filmregissör, museer, universitet osv.)

Iida Simes, Elisabeth Nordgren och Leena Parkkinen. Foto: Jarkko Tontti

Iida Simes, Elisabeth Nordgren och Leena Parkkinen. Foto: Jarkko Tontti

Finlands delegation bestod av undertecknad, viceordförande för Finlands PEN, Leena Parkkinen, som sitter i kvinnokommittén, Iida Simes, ordförande för Writers in Prison och Anna-Lena Laurén, som var på plats både som PEN-medlem och som inbjuden specialist på de centralasiatiska länderna (hon har skrivit en bok om dem med titeln Frihetens pris är okänt , Schildts & Söderströms 2013). Den tidigare ordföranden för Finlands PEN, Jarkko Tontti, hade på förra kongressen valts till medlem i ledningsgruppen och Treasurer i PEN International, medan Elisabeth Nordgren fungerade som ordförande i Search Committee. Hon hade det ansvarsfulla uppdraget att räkna röster vid personval.

John Ralston Saul och Jarkko Tontti.

John Ralston Saul och Jarkko Tontti.

Ur min dagbok:

”Bisjkek fredagen den tredje oktober.

En underbar morgon, fågelsträck över himlen, solen går upp och de ståtliga bergen börjar visa sina snötäckta konturer. Staden är en blandning av sovjetisk monumentalarkitektur och asiatisk fattigdom, övergivna hus, gropiga trottoarer, gamla kvinnor på trottoarkanten som säljer frukter och blommor. Trafiken är förfärlig, mellan trolleybussarna trängs stora (mest japanska) bilar, ofta med ratten på höger sida, på de breda avenyerna. Bussresorna från hotellet till konferensplatsen tar en evig tid, och tär på de redan färdigt trötta deltagarnas nerver.”

Så inleds kongressen med en middag i en restaurang utanför staden, världens största jurta, där borden dignar av små läckra maträtter. Kött av häst och jak och intressanta fiskar. Utanför förbereds en jättelik traditionell grill där varmrätten, lammsjaslik, tillreds för de mer än 200 deltagarna i kongressen. Under middagen ordnas en debatt med Anna-Lena Laurén som ordförande, mellan den ryska journalisten Masha Gessen, som flyttat till New York med sin hustru och barn, i rädsla för att hennes barn tas ifrån henne på grund av lagen som förbjuder ”homosexuell propaganda, riktad till minderåriga”, och den ukrainska författaren Andrej Kurkov, vars böcker har översatts till många språk. Han skriver på ryska, och vill stanna kvar i sitt land där han genom ukrainska PEN kämpar för yttrandefrihet. Det blev en fartfylld diskussion, där framför allt Masha Gessen inte sparade på krutet gällande Putins politik.

Masha Gessen, Anna-Lena Laurén, Andrei Kurkov. Foto: Iida Simes

Masha Gessen, Anna-Lena Laurén, Andrei Kurkov.            Foto: Iida Simes

Det viktigaste inslaget i en kongress är resolutionerna, som bearbetats veckor i förväg, och finslipats i de olika kommittéerna. Iida Simes och Leena Parkkinen var aktiva på var sitt håll, och Finland fick äran att vara det land som föreslog tre centrala resolutioner för godkännande: resolutionerna om Ryssland, Ukraina och de så kallade hbt-rättigheterna (på engelska (LGBTQI). Den sistnämnda resolutionen handlade om de lagar som under de senaste åren stiftats i både Ryssland, Ukraina och Kirgizistan, som under stämpeln ”homosexuell propaganda” försöker hindra diskussioner om våld i hemmet och barnmisshandel och kritik av ”den traditionella familjen”. Det var första gången som denna problematik tagits upp på en PEN-kongress.

Under kongressen fick man bevittna många starkt berörande vittnesmål: tibetanernas lidanden under kinesiskt förtryck (på platsen fanns PEN-centra både från det officiella Kina och från kinesiska PEN i exil, och häftiga ordväxlingar utbröt mellan dem), en ung eritrean som visade upp bilder på vänner som fängslats och som sedan dess inte hört av sig, turkiska PENs delegat som brast i gråt då hon berättade om situationen i sitt hemland, och om de otaliga rättegångar hon bevittnat som försvarare av trakasserade journalister. Det är i synnerhet kvinnorna som är mest utsatta, sade hon. Mellan de officiella mötena träffades de nordiska PEN-centren och estniska PEN och planerade kommande gemensamma aktioner.

Efter fyra intensiva kongressdagar åkte Leena Parkkinen och jag på en oförglömlig exkursion till ett Gulag-minnesmärke. 137 unga män, som på 1930-talet genom sin utbildning och talang försökte bygga upp en modern stat, sköts ihjäl på Stalins order. De hamnade i en massgrav, som upptäcktes tidigt, men som tegs ihjäl tills Kirgizistan blev självständigt. Där har också offren för demonstrationerna på torget Manas 2010 begravts, och Djingis Aitmatov har ett eget vackert gravmonument invid.

En minnesvärd kongress i ett ostadigt politiskt klimat

* * *

Marianne Bargum. Foto: Leena Parkkinen

Marianne Bargum. Foto: Leena Parkkinen

Skribenten är Finlands PENs vice ordförande. Mera om ämnet:

Bisjkek kongress i bilder

Cathal Sheerin/PEN International: PEN’S Free Expression Concerns in Kyrgyzstan (rapport på engelska)

Jarkko Tontti: Kirgisiasta ja ennakkoluuloista

Anna-Lena Lauréns artikel om Kirgisien publicerades i Hufvudstadsbladet 13.10.

Resolutionerna kommer i sin slutgiltiga form att publiceras på PEN Internationals internetsidor.

Johanna Sillanpää