Suomi   |English   |Svenska

Ett utdrag ur Måste få polisen ur huvudet

En dag ska yttrandefriheten inte vara en performance

I mars 2009 är det konstbiennal i Havanna. Sedan 1980-talet har kulturdepartementet försökt visa ett öppnare Kuba, där konsten vart tredje år får ta sig andra friheter än normalt. Den internationellt kända kubanska konstnären Tania Bruguera har bjudit in till en performance. Hon har ställt upp en talarstol på en scen och bjudit in alla som vill att tala fritt i en minut.

Det är många hundra i publiken. Mängder av kameror och journalister. Det börjar med att en kvinna ställer sig framför mikrofonen och gråter i en minut och sedan går av. Nästa person är Yoani Sánchez. Hon har fått reda på vad som ska hända i förväg och är förberedd. Hon är drygt 30 år och en av dem som givit demokratirörelsen ett nytt ansikte. På ett par år har hon genom sin blogg blivit en av dess mest kända personligheter. Hon marscherar upp på scenen och levererar sitt tal med närmast religiös övertygelse.

“Kuba är ett land som är omgärdat av havet, men också innestängt av censuren. Internet och några bloggar har skapat sprickor i muren av informationskontroll.”

Tania Brugueras tanke är att en vit fredsduva ska sitta på axeln på dem som talar. Symboliken är överdriven och resultatet blir att vingslagen gör det svårt att höra vad Yoani säger. Bakom henne står två ungdomar utklädda till soldater i olivgröna uniformer och som har till uppgift att avbryta dem som talar för länge. De kämpar med att få duvan att sitta still. Istället trasslar den in sig i Yoanis långa och utsläppta hår. Men det märks inte på talet. Hon tittar på publiken till höger, till vänster och upp på balkongen. Duvan går över talarstolen och flaxar henne i ansiktet. Hon fortsätter som om inget har hänt, och talar om värdet av den kubanska bloggosfären, som hon menar är ett bevis på att opinionen håller på att vakna.

“Myndigheterna ser på teknologin som en vild hingst som måste tämjas. Vi oberoende bloggare vill att den ska få springa fritt. […] Internet håller på att förvandlas till ett offentligt rum för diskussioner där vi kubaner kan förmedla våra åsikter.”

Antalet meningar man kan uttala tydligt under en minut är ganska få. Hon har därför rensat dem från allt onödigt, inga “men”, “jag tycker därför”, “det är alltså viktigt att”. Takten är mycket tydlig och meningarna rimmar.

“Den verkliga ön håller på att bli virtuell, mer demokratisk och mer pluralistisk. Tyvärr har vindarna av yttrandefrihet som blåser genom nätet knappt kommit åt vår övervakade verklighet.

Yoani har tröttnat på regeringens budskap att med tiden kommer internetuppkopplingar att bli tillgängliga för alla.

“Vi ska inte fortsätta tro att de kommer att tillåta oss att gå in på internet, ha en blogg eller skriva en åsikt. Det är dags att vi kastar loss från världen av kontroll.”

Hon har därmed visat att det är talarna själva som sätter gränserna för vad de kan säga. Hon gjuter mod i församlingen. Nästa person är en ung kvinna som pratar kort om “sanningen”. Sedan en man som talar om att problemen i samhället inte är det värsta, utan avsaknaden av möjligheter att göra något åt dem. Han har mycket att säga och efter en minut drar soldaterna honom av scenen, till publikens igenkännande skratt. Den unga kvinnan går rakt upp till talarstolen igen. Det blev kanske inte slagkraftigt nog första gången.

“En dag ska yttrandefrihet på Kuba inte vara en performance.”

Inget mer. Det är formulerat som en önskan och en befallning. Person efter person tar sedan chansen. En ung man riktar sig till de på första raden som filmar, och som han uppenbarligen menar arbetar för säkerhetstjänsten. Han hoppas att någon av dem ska komma upp och säga vad de tycker. Sen tittar han dem i ögonen och avslutar långsamt och trotsigt:

“Leve demokratin. Vi hoppas att den en dag ska segra på Kuba.”

I princip alla som talar tar tillfället att kritisera det politiska systemet. Plötsligt ställer sig en kvinna i stolen och uttalar en av den kubanska regeringens mest slitna klyschor.

“Miljontals barn dör av svält i världen, inget av dem finns på Kuba”.

Ingen tar notis, sorlet i publiken fortsätter. Hon kliver av och går med bestämda steg bort från scenen. Jag funderar på vad hon tänker när hon kommer hem. När hon väl fick säga vad hon ville framför publik formulerade hon inte ens sin mening själv. Hon bara tog en från myllret av revolutionära one-liners som den offentliga miljön är full av.

Efter en stund är det ingen mer som kliver upp. Det går en minut. Evenemanget buffrar. Det blir obehagligt att titta. Tänk om inga fler vågar. Det går nästan två innan en ung kille tar mikrofonen. Han tvekar, tappar tråden och budskapet går inte fram. Nästa är en man i sextioårsåldern som citerar en kubansk intellektuell som en gång sa “att det enda han visste var att han var rädd”.

“Och så är det”, säger mannen.

Alla förstår. Stämningen lättar och strömmen av talare fortsätter.

Erik JennischeErik Jennische är svensk frilansjournalist med bas i Brasilia. Han skriver om politik, ekonomi och kultur från Brasilien och övriga Latinamerika för tidningar som Omvärlden, Axess magasin, Magasinet Neo, Internetworld med flera. Han har följt den kubanska demokratirörelsen sedan slutet av 1990-talet.
Måste få polisen ur huvudet – ett reportage om Kuba (Silc förlag, 2013) är hans första bok. I boken intervjuar Jennische kubanska demokratiaktivister, bloggare och säkerhetstjänstens agenter, läser rättegångsdokument och bråkar med fängelsevakter. Han letar efter anledningen till att bröderna Castros makt varat så länge, men hittar också svaret på vad som händer sen.