Nasrin Sotoudeh: Ett brev till min dotter

Din styrka var inte mindre än min

Medan USA PEN föreningen meddelat att de kommer att få dela Nasrin Sotoudeh sina amerikanska PEN-priset för 2011 för hennes arbete i

försvaret av mänskliga rättigheter och yttrandefrihet var Sotoudeh själv upptagna med att skriva ett brev till sin 11-åriga dotter Mehraveh från Evin

fängelset. Innehållet i Sotoudeh brev till hennes dotter är följande:

Till min käraste Mehraveh, min dotter, min stolthet och glädje,

Jag hälsar er från Evin s avdelning 209 och hoppas att ni mår bra. Jag kommer till dig utan oro, sorg och tårar och i stället hälsar dig med ett hjärta

fyllt av kärlek och lycka till dig och din älskade bror.

Det har varit sex månader sedan jag togs ifrån dig min älskade barn. Under dessa sex månader vi fick bara se varandra ett par gånger och inte ens då i

närvaro av säkerhetsagenter. Under denna tid har jag aldrig fick skriva till er, för att få en bild, eller ens träffa dig fritt utan någon säkerhet

begränsningar. Min kära Mehraveh, du mer än någon annan förstår sorg i mitt hjärta och de villkor under vilka vi fick möta. Varje gång, efter varje

besök och varje dag, jag kämpar med begreppet om jag har beaktas och respekteras mina egna barns rättigheter. Mer än något jag behövde vara

säker på att du min älskade dotter vars visdom Jag tror mycket på, inte anklaga mig för att bryta mot mina egna barns rättigheter.

Min käraste Mehraveh, började jag fundera över dina rättigheter och din bror från den allra första dagen jag blev arresterad. På grund av din ålder,

oroade jag mig mer om dig. Jag orolig för din förmåga att uthärda, din bedömning av situationen, din moral och viktigast jag orolig för vilken effekt

det [min gripande och fängslande] skulle ha på dina interaktioner med dina kamrater i skolan. Det dröjde inte länge dock innan alla mina tvivel och oro

ställdes till vila och jag visste att jag, bättre sa vi, kunde stå fast och sann mot våra övertygelser.

Din styrka och uthållighet var inte mindre än min. Jag sa en gång du: ”Min dotter Jag hoppas att du aldrig tror att jag inte tänkte på dig eller att det var

mina handlingar som förtjänade ett sådant straff”. Jag fortsatte senare med tillförsikt: ”Allt jag har gjort är lagligt och inom ramen för lagen.” Det var då

som du kärleksfullt smekte mitt ansikte med dina små händer och svarade: ”Jag vet mamma …. jag vet ….” Det var den dagen, på grund av

den självsäkra sätt som ni talade, att jag var befriad från den mardröm för att dömas av min egen dotter.

Min käraste dotter, var mina funderingar kring ditt samspel med dina kamrater i skolan dessutom helt grund, för den unga generationen är alltid

mer intellektuellt mogen och klokare än den generation som föregår det.

… och så jag kunde bli av alla betänkligheter och stå stark och fast. Jag är skyldig denna styrka till dig och din far.

Min käraste Mehraveh, låt mig berätta om några av våra fonder minnen. När natten faller, medan jag låg i fängelse, tänker jag ofta på hur jag

brukade få dig att sova. Av alla vaggvisor och sånger jag sjöng för dig i sängen, är du mest förtjust i den som kallas ”Fairies”. Varje kväll när du

somnade, skulle du ber mig att recitera den för dig och jag skulle gärna börja med …

En gång i tiden, satt tre älvor bare naken som skymningen närmade ….

Min käraste dotter, du var min främsta motivation för att driva barns rättigheter. Jag tänkte då och fortfarande tror att alla mina ansträngningar

på området för barns rättigheter kommer att gagna ingen mer än mina egna barn. Varje gång jag kom hem från domstol, efter att ha försvarat ett utsatt

barn, skulle jag hålla dig och din bror i mina armar, har svårt att släppa taget om din famn. Till denna dag förstår jag inte varför … kanske genom

att hålla dig nära i min famn jag ville kompensera för smärtan av offren för övergrepp mot barn.

Jag minns att du sa till mig en gång att du inte vill vara 18 år gammal. När jag frågade om varför du svarade att du skulle hata att inte får del av

barndomen och att vara ett barn. Ni kan inte ana hur lycklig ditt svar gjorde mig. Jag kan inte påminna hur många gånger du påmind din far och jag att

du fortfarande är ett barn, att du inte är 18 ännu och att vi bör respektera din barndom och dina rättigheter som barn ….

Du krävde att vi respekterar dina rättigheter som barn och jag är så glad att du gjorde, för ibland försummelse kan leda oss att bortse från en annan

person rättigheter, även om de andra enskilda råkar vara våra egna barn. Genom ögonen och orden om ett barn ni påminde oss vuxna som såg oss

som din beskyddare om vikten av att ha respekt för andras rättigheter, krävande sådana rättigheter, rättvisa, en rättslig ram, jämlikhet och andra

sådana viktiga frågor.

Min käraste Mehraveh, precis som jag aldrig kunde bortse dina rättigheter och alltid försökt att skydda dem till min fulla kapacitet var jag också aldrig

kunna bortse rättigheter av mina klienter.

Hur kunde jag överge scenen så fort jag kallades [av den styrande regeringen], att veta att mina klienter var bakom galler? Hur kunde jag överge dem när de hade anställt mig som deras rättsliga rådet och väntade på sin rättegång? Aldrig … Jag kunde aldrig göra något sådant ….

Avslutningsvis vill jag säga er än en gång att det var min önskan att skydda rättigheterna för många, i synnerhet rätten mina barn och din framtid som

fick mig att representera sådana fall i domstol. Jag tror att den smärta som vår familj och de familjer av mina klienter har fått utstå under de senaste

åren är inte förgäves. Rättvisa anländer precis i en tid när de flesta har gett upp hoppet. Det kommer när vi minst anar det. Jag är säker på det. Min

önskan bara för dig är en barndom fylld av lycka och glädje. Om du är upprörd med förhörsledare och domare som en följd av fallet mot mig,

skänka lugn och ro på dem med din barnslig melodi så att som ett resultat vi också kan åstadkomma mycket välförtjänt lugn och frid i sinnet.

Jag saknar dig min käraste och skicka er till hundra kyssar,

Maman Nasrin [din mamma Nasrin]


Original brev på persiska. Svensk översättning: Marianne Bargum.

Johanna Sillanpää