En av mina favoritinfallsvinklar på yttrandefrihet har John Milton (1608-1674) försett mig med. För oss som sysslar med litteratur är Milton mest känd för den episka långdikten, Paradise Lost (1667-1674). Han är emellertid också författare till pamfletten Areopagitica (1644) som har haft minst lika stor betydelse som Paradise Lost. Areopagitica (som fått sin namn efter en kulle utanför Aten där en domstol vid namnet Areopagen fanns under antiken) är en av de grundande texterna för modern yttrandefrihet, dess underrubrik lyder For the Liberty of Vnlicenc’d Printing. Till exempel är det första tillägget till den amerikanska konstitutionen (1791) – som stipulerar bland annat yttrande- och religionsfrihet – starkt påverkat av Miltons Areopagetica.
Jag citerar gärna ett stycke ur Areopagitica:
Books are not absolutely dead things, but do contain a potency of life in them to be as active as that soul was whose progeny they are; nay they do preserve as in a vial the purest efficacy and extraction of that living intellect that bred them. I know they are as lively, and as vigorously productive, as those fabulous Dragons teeth; and being sewn up and down, may spring up armed men. And yet on the other hand, unless wariness be used, as good almost kill a Man as kill a good Book; who kills a man kills a reasonable creature, God’s Image; but he who destroys a good Book, kills reason itself.
Vad som gör Areopagitica särskilt intressant i det rådande politiska klimatet i vilket det demokratiska samhällets grundvalar ifrågasätts och attackeras överallt är emellertid inte Miltons betydelse för yttrandefrihetens utveckling i sig utan att han i slutet av pamfletten helt ändrar kurs: ingenting av det han propagerar för – yttrandefrihet – skall gälla katolikerna.
Självklart skall Areopagitica läsas som en produkt av sin tid, 1500-talet och första halvan av 1600-talet var ytterst turbulenta tider i Europas historia. Reformationen och de påföljande religionskrigens grymheter är den bakgrund mot vilken Miltons uteslutande av katolikerna från yttrandefriheten skall förstås. Jag vill ändå dra en parallell till vår tid, för också vi utesluter fenomen och politiska grupper ur yttrandefriheten; varje tid har sina frihetsgränser. I de flesta länder finns det till exempel lagstiftningar om ärekränkning; vad man kan och får säga och skriva om andra. Att sådan lagstiftning kan vara problematisk för yttrandefriheten mera allmänt är välkänt. Poängen är dock att yttrandefrihet inte är en naturlag utan en överenskommelse.
Yttrandefriheten har aldrig varit och kommer aldrig att bli absolut. Vilka yttrandefrihetens gränser är förändras hela tiden och de återspeglar tid och samhälle. När vi förhandlar, debatterar, grälar om vad yttrandefrihet skall vara deltar vi därför i viktiga bemärkelser i försök att definiera vad samhället överhuvudtaget skall vara. Ett demokratiskt och öppet samhälle förutsätter en tolererande yttrandefrihet, ett totalitärt samhälle behöver en inskränkt yttrandefrihet. Således är diskussionen om var de oundvikliga gränserna för yttrandefrihet skall gå en av de viktigaste samhällsdiskussionerna.
***
Peter Mickwitz är poet och essäist.
